 |
Narkotikalagstiftning i Sverige
Medicinsk och vetenskaplig användning av narkotika, bl.a. hantering inom apotek, sjukhus och forskningsinstitutioner, regleras av lagen om kontroll av narkotika (1992:860). Lagen trädde i kraft den 1 juli 1993.
Brottslig hantering av narkotika bestraffas enligt narkotikastrafflagen (1968:64). Bland de straffbara gärningarna märks olovlig framställning, olovlig överlåtelse och olovligt innehav. Även den icke-medicinska konsumtionen (olovligt bruk) av narkotika är (sedan den 1 juli 1988) straffbar. En straffskärpning skedde den 1 juli 1993 beträffande ringa narkotikabrott genom att straffet (påföljden) för olovligt bruk (eget bruk) höjdes från endast böter till böter eller fängelse i högst sex månader. Straffskärpningen innebär att polisen vid skälig misstanke om olovligt bruk av narkotika får ta urin- eller blodprov för att konstatera det olovliga bruket.
Narkotikabrotten indelas i tre grader:
Ringa narkotikabrott, som kan ge böter eller fängelse i högst sex månader, narkotikabrott (normalbrott), som kan ge fängelse i högst tre år, samt grovt narkotikabrott, som kan ge fängelse i lägst två år och högst tio år. Smuggling av narkotika regleras av varusmugglingslagen (VSL, 1960:418). Dess bestämmelser och påföljder motsvarar dem som finns i narkotikastrafflagen.
Missbrukare skall omhändertagas för vård enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM, 1988:870) om de till följd av missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel är i behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk och vårdbehovet ej kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen (1980:620) eller på något annat sätt och de till följd av missbruket utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara, löper uppenbar risk att förstöra sitt liv eller kan befaras komma att skada sig själv eller någon närstående. Myndigheter som i sin verksamhet regelbundet kommer i kontakt med missbrukare (bl.a. polismyndigheter) är skyldiga att anmäla till socialnämnden om de får kännedom om att någon kan antas vara i behov av vård enligt LVM.
Unga missbrukare skall omhändertas enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU, 1990:52) om det kan antas att behövlig vård inte kan ges med samtycke och den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel.
Psykisk sjukdom hos narkotikamissbrukare, t.ex. övergående förvirringsreaktion eller psykisk störning som utlösts eller orsakats av narkotikamissbruk, utgör grund för tvångsvård enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård (1991:1128) eller för dom om överlämnande till vård enligt lagen om rättspsykiatrisk vård (1991:1129).
Narkotikapåverkan vid framförande av motorfordon är ett brott mot trafikbrottslagen (TBL, 1951:649).
Sprutor och kanyler för narkotikainjektioner får endast säljas på apotek mot läkarrecept, dock inte till narkotikamissbrukare. Utdelning av sprutor till missbrukare får beslutas av läkare i varje enskilt fall i Malmö och Lund, som tidigare haft försöksverksamhet med utdelning av fria sprutor. Särskilda av socialstyrelsen uppsatta regler skall då följas.
Källa: Polisen
Vill du läsa mer
» Narkotikalagstiftning i Sverige
» Sammanställning av narkotikarelaterade lagar
» Målet för svensk narkotikapolitik
» Internationell narkotikakontroll
» Lag om vård
» Narkotika m.m.
|
|
